Det låter stort och ledset", sade min kollega, och satte fingret exakt på varför jag gillar Coldplay.
Fast sådant får man egentligen inte erkänna om man är musikkritiker. För det där storslagna, gripande som tar sig in i hjärtat på tusentals människor och får oss att sjunga med anses av någon anledning inte vara riktigt fint. Men hur ska man kunna låt bli, när Chris Martin gör låtar som "Clocks" eller "What if"?
Framgångarna förvandlade den hyllade indiepopparen till storsäljande arenarockare, han blev miljonär och gifte sig med en filmstjärna.
Nu sätter Chris Martin sina låtar i händerna på Brian Eno - legenden, ljudkonstnären, ambientmusikens fader -- som spelade in Berlintrilogin med David Bowie när Martin bara var en bebis.
Eno sveper in dem i ekoeffekter, orientaliska stråkar och klockklanger. Alla vackra förpackningar kan ändå inte dölja att låtarna tappat styrka, att Chris Martin snålar med pianot och falsettsången, att något innerligt och sprött gått förlorat på vägen från debutskivan "Parachutes".
Visst låter det fortfarande stort och ledset. Men mest stort.