Terius "The-Dream" Nash har tidigare verkat i lönndom, som låtskrivare. Först bakom amerikanska angelägenheter som B2K, för att sedan ta över världen med Rihannas "Umbrella". Den skrev han på tolv minuter, och blev ekonomiskt oberoende snabbare än om han gått till kiosken och köpt skraplotter.
Precis som Ne-Yo och Kanye West, två andra låtsnickrare som klivit fram till micken, gör Drömmen effektiva melodier och valfeta produktioner. Alla elva låtar skulle passa perfekt att fylla tomrummet mellan två reklampauser på Rix FM.
Men vill man ha sin rnb organisk och smutsig ska man hålla sig borta. Musiken är lika metallisk och rentvättad som de obligatoriska vräkarbilarna i texterna. Det gör att plattan känns lite som ett bländverk, en film med fantastiska effekter men utan djup. Man kommer ut ur salongen helt tagen, efter fem minuter undrar man varför.
Men blir man bara tillräckligt bländad, som av vackert drivna "She needs my love" och kastratsången i "Falsetto", så kan ju det också vara en fin upplevelse.