Sinnebilden av Ace of Base kommer för mig alltid att vara tidigt 1990-tal, södra Tyskland och nedcabbade bilar. Och så Malin Berggrens effektivt entoniga röst till tre-ackords-låtar förstås.
Det var där och då jag insåg hur stora Ace of Base är.
Ace of Base var demokassetten som fastnade i Denniz PoPs bilstereo, kvartetten ingen trodde på och gruppen som hamnade i Guinness rekordbok för mest sålda debutalbum. Resten är pophistoria.
Och nu är de tillbaka.
Ja, inte riktigt förstås. Ace of Base har bytt namn till Ace.of.Base och skaffat nya sångerskor i Julia Williamson och nästan-Idolen Clara Hagman. Självklart har man tappat en hel del av sitt röstsignum via vokalistbytet, men musiken är härligt lik det Ace of Base som satte ljud till det tidiga 1990-talet. Det är synthproducerat, reggaeinfluerat och med det där lite ihåliga soundet intakt.
Av någon outgrundlig anledning har man dock kryddat anrättningen med några aningar tysk disco, balkanschlager och Broadway-musikal. Det blir en ojämn blandning av genomtänkta produktioner och upplevda hafsverk, där man frikostigt återanvänder flera gamla beprövade hitrecept. Helhetsintrycket av skivan är att den förmodligen funkat bättre i början av 1990-talet än i dag. Och att den garanterat landat hem bättre som sommarskiva till nedcabbade bilfärder, än som skivsläpp i andra veckan av halkvarningar i Sverige.