Cristina Branco är en av de klarast lysande stjärnorna i den unga portugisiska fadon. Jag minns med värme konserten hon gav på Kulturhuset för några år sedan. Jag förstår inte ett ord portugisiska, men Branco trollband mig med sina uttryck, sina gester och sitt kroppsspråk.
Fado är en traditionstyngd musik som speglar längtan efter kärlek, havet, det förflutna. Portugiserna sammanfattar känslan i begreppet saudade, som lite förenklat kan jämföras med blues.
Cristina Branco är en sällsynt levande sångerska, som både hyllar traditionen, (hon tolkar sånger från den legendariska Amalia Rodruguez repertoar) och frigör sig från densamma (hon sjunger ibland till ett rent pianokomp, en oförlåtlig synd enligt fadopuristerna).
Men såna "synder" struntar förstås den breda publiken i. Cristina Branco är på väg mot att bli stor i hela Europa. Denna konsert är från Holland, inspelad inför en tokbegeistrad publik. Musikerna under ledning av virtousen José Manuel Netos på portugisisk gitarr får varje ton att leva.
En underbart känslig skiva från underbart känsliga musikanter!