Favorit i repris

Gamle Suede-sångaren Brett Anderson har en innerlig röst. Den har han alltid kommit långt med. Här på hans tredje soloalbum känns dock det mesta som business as usual. Det är vackert, snyggt och alla de där positiva omdömena som jag kan strö omkring mig. Men det är något som saknas. Jag tycker att han har gjort den här skivan förut. Romantisk olycka där det egentligen inte finns något hopp. Och repriser är väl aldrig helt kul. Om jag ändå ska drista mig till något positivt så finns det i varje fall ett par låtar som jag kommer på mig själv att nynna till. Eller var det en låt från solodebuten?