Det finns band som nöjer sig med att ropa 1, 2, 3, 4 och kasta sig in i en tvåminutersurladdning bestående av tre ackord. Sedan finns det band som vill göra...mer, och slutligen finns The Mars Volta. De öppnar med hysteriskt falsett och fem sekunder in i "Aberinkula" får jag ångest och vill stänga av. Det blir för mycket på en gång, musiken känns klaustrofobisk och utstuderat hypernervös. Framförallt är det på tok för mycket falsettsång.
Vill man verka duktig och smart ska man alltid påstå att en ny skiva från The Mars Volta är det mest lättillgängliga de gjort, jag har hört det även om "The Bedlam in Goliath". Hjälp säger jag och känner mig mer än vanligt dum i huvudet. När musiken inte låter som en smash-and-grab på Musikbörsen är det alldeles för Red Hot Chili Peppers-funkigt för att kunna tas på ett musiknördigt allvar. Att lyssna på "The Bedlam in Goliath" är en resa mellan uppgivenhet och förtvivlan, och följaktligen något jag helst inte ger mig ut på. Men återkom om ett år, kanske har jag lyckats bena upp kaoset något.