PÅ SKIVA
CCCC
Cecilia Bartoli: Opera proibita
Decca/Universal
Glöm det spektakulära "La Dolce Vita"-omslaget. Italienska mezzonstjärnan Cecilia Bartoli borde inte nedlåta sig till sådana fega grepp, hennes sång är av världsklass och det vet alla.
Här sjunger hon arior av Händel, Scarlatti och Caldara. Tre firade komponister och inflyttade romare som verkade i en tid då påven förbjöd operan -- eller åtminstone kringärdade den med restriktioner. Det var inte bara påven som kände sig hotad, operan förbjöds även i London under någon period under 1700-talets första hälft -- restaurationen, moralens upplösning, pesten, politisk oro -- ja, det fanns många skäl.
La Bartoli är som alltid högintensiv i sitt uttryck. Öppningsspåret "Allarme si accesi guerriri" av Scarlatti är rena knockouten, där ensemblen Les Musiciens de Louvre understöder med eldfängt och precist spel. Det dånar "FEST" över hela uppträdandet.
Det är sånger om svartsjuka, passion, hjältinnedåd, smärta och melankoli som låter sångerskan att ta ut svängarna. Tekniken och diktionen är oklanderlig, men står aldrig i vägen för känslan. När hon sjunger svagt är det verkligen svagt, Bartoli suckar och nästan viskar fram de mest smärtsamma fraserna. Teatralt? Nej, jag tycker inte hon går till överdrift.
Risken är förstås att det blir intensivt i överkant, man orkar liksom bara med henne och ensemblen i tre-fyra sånger på raken. Men när hon tolkar Händels långsamma aria "Lascia la spina" vill jag bara gråta. Det är en aria varje sångstuderande känner som "Lascia chio pianga" (från operan "Rinaldo, Händel gillade återanvändning). Bartoli ger alla som vill lyssna en riktig lektion, vackrare än så här går det knappast att sjunga.