Alla som älskade 2005 års mästerverk "I am a bird now" kan andas ut. Trots frontfiguren Antony Hegartys eskapader i dansmusikens värld förra året fortsätter uppföljaren nämligen i samma melankoliska anda som de tidigare verken. Resultatet är visserligen mer svårtillgängligt och pretentiöst än tidigare (ja, det är faktiskt möjligt) och de riktigt storslagna hitlåtarna uteblir. Samtidigt saknar Antonys vidunderliga vibrato sitt like och även om det var bättre förr, som pensionärer brukar säga, så är det fortfarande fantastiskt.
När sista låten dör ut känns tystnaden öronbedövande och lungorna drar åter efter andan, denna gång i ivrig förväntan inför nästa album.