Los Angeles stökigaste grabbar släpper sin bästa skiva på nästan 20 år, hade jag kunnat utbrista som inledning på den här recensionen. Om det inte vore ett så innehållslöst uttalande med tanke på att bandet sedan 1989 års "Dr Feelgood" inte har presterat särskilt väl. Till att börja med är jag skeptisk mot "Saints of Los Angeles". Att göra en självbiografisk skiva om sin snart 30-åriga karriär framstår mest som ett väldigt dumt sätt att säga "vi är tråkiga gamla gubbar".
Men ta mig tusan om jag inte får ta och ge mig den här gången. Refrängerna finns, det är driv i trummorna och riffen känns för det mesta varken uråldriga eller desperat moderna. Några anmärkningar för trendängslighet kan visserligen utdelas, men det är inte värre än att jag kan låta det passera.
Så min inledning på den här recensionen får istället bli: Förvånansvärt vitalt nytt album från Los Angeles stökigaste grabbar!
PELLE GUNNARSSON