Gessles musik har fått puls

Musik2005-11-30 00:00
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

‚POP

CCCC

Son of a plumber: Son of a plumber

Elevator/EMI

På "Pers Garage" från 1989 visade Gessle att han kan skriva låtar som bränner och sticks. Jag kan uppskatta både den glättiga, topplistesatsande Roxette-Gessle och den halvbarnsliga Gyllene Tider-Gessle, men allra bäst är han när han vågar skriva musik som är "på riktigt". Som på den där skivan för 16 år sedan, och nu i nya projektet "Son of a plumber".

Inför skivan har Gessle rotat runt i sin skivsamling med 60-talspop och plockat upp ljudkorn från Beatles, Kinks och alla de där förebilderna som han ständigt nämner i intervjuer.

Det är inte första gången, 1995 spelade han in "Lonely Boys"-plattan med samma angreppsmetod. Men då var det som något av en ploj, ett uppdrag att ljudsätta Mats Olssons roman "De ensamma pojkarna". Denna gång sker det spontant och av pur lust. Det hörs, Gessle har nog aldrig låtit bättre. Eller åtminstone aldrig mer "äkta".

Inledande "Drowning in wonderful thoughts about her" (som är med i två olika versioner), stompiga singeln "Jo-Anna says" och vackra "Hey Mr DJ" (duett med Helena Josefsson) är några av dubbel-skivans toppar. Med några få undantag är det hög klass rakt igenom.

Mest överraskande är hur varm och levande skivan känns, plötsligt har Gessles musik fått både blodomlopp och puls. Kanske för att han utgår från sig själv istället för vilka hits andra vill höra.