PÅ SKIVA
CCCCC
Ludwig van Beethoven: The late string quartets
Takács Quartet
Decca/Universal
Ludwig van Beethoven verkade i en brytningstid. Han byggde vidare på arvet efter Haydn och Mozart och har därför kallats den siste klassicisten. Samtidigt blev han med sitt tonspråk och sitt temperament en pionjär för romantikens musik. Han sågs som den första fria tonsättaren, en konstnär som uttryckte sig själv i musiken och till skillnad från Mozart och Haydn skrev han (nästan) aldrig på beställning.
Ett sätt att följa Beethovens dramatiska utveckling är att lyssna igenom hans stråkkvartetter. De första som skapades i slutet på 1700-talet är klart inspirerade av Haydn och Mozart även om det förstås aldrig rör sig om rena plagiat. Men ungefär vid sekelskiftet börjar Beethoven ifrågasätta den rådande sonatformen, det vill säga de musikaliska regler som arbetats fram under wienklassicismen, regler som gjorde musiken lätt att följa för publiken och som Mozart behärskade till fulländning.
Det är i de fem allra sista stråkkvartetterna op 127, 130--132, 135 och den fristående "Grosse Fuge" op 133 som Beethoven helt spränger det klassiska formspråkets gränser. Musiken är inåtvänd, abstrakt och meditativ. Tonspråket ofta korthugget och nyckfullt. Musiken var långt före sin tid och musikerna fann den svårspelad. Violinisten Ignaz Shuppanzigh som spelat med Beethoven ända sen 1790-talet klagade: "Det här går inte att spela på min fiol." Varpå den stolte och självmedveten komponisten replikerade: "Jag skiter väl i din fiol."
Takácskvartetten, som bildades 1975 i Budapest, men som sen länge har sin bas i Colorado, USA har nu spelat in samtliga av Beethovens 16 stråkvartetter. Kvartetten räknas som en av världens ledande kammarensembler och när man lyssnar är det lätt att förstå varför.
På denna nya trippel-cd ryms de sex sista (om man väljer att räkna "Grosse Fuge" dit, musik som från början var tänkt att avsluta kvartetten i B-dur, op 130). Det är en inspelning som det slår gnistor om! Levererad av erfarna musiker som vet vad de vill, som är trimmade och laddade för uppgiften.
Ensemblen lyfter med sitt precisa spel fram kontrasterna mellan Beethovens ytterligheter: det skirt ljuva och det extremt ångestladdade. En långsam melodiös sats bryts plötsligt av med en slags marschparodi. Eller tvärtom: ett äventyrligt scherzo går utan förvarning över i violans gripande klagosång. Men här finns också mycket humor. Det är roligt att lyssna!
Det är ingen lättnynnad musik och den kräver koncentration. Men ju mer tid man ger denna ypperliga inspelning desto rikligare blir man belönad. Själv frapperas jag över att musik som nästan har 200 år på nacken faktiskt låter så modern. När årets bästa klassiska skiva skall utses måste denna gnistrande inspelning finnas med bland kandidaterna.
Genom åren har det spekulerats över vad Beethovens dövhet betydde för hans sena skapande. Var i själva verket dövheten ett skydd mot yttre omständigheter som frigjorde konstnärlig kraft? Beethovens förmåga till "inre hörande" står i skarp kontrast till de villkor som präglade hans tillvaro: sjukdom, bekymmer och förargelser. Kanske var isoleringen en förutsättning för att han under 1820-talet kunde komponera stråkkvartetter som radikalt sprängde formgränserna? Diskussionen lär fortsätta så länge Beethovens musik spelas.