När ska Goldfrapp få göra ledmotivet till en James Bondfilm? Varje album har minst en kandidat, en sådan där stråkdränkt ballad som skulle passa perfekt till förtexterna. Det finns en på "Seventh tree" också, men det är den enda förväntningen som infrias här.
Alison Goldfrapp har klivit av dansgolvet och klivit ur sina glittriga stövlar. Borta är all glammig electroclash och syntpop, 80-talsretron är utbytt mot ett mjukt och murrigt 70-tal. Visst finns här bra låtar, som Beatlesdoftande "Happiness", och ni som tycker att debuten "Felt mountain" är Goldfrapps bästa kanske blir nöjda.
Själv är jag besviken.