Det finns två typer av vuxna: de som älskade högstadiet och de som hatade varje sekund. Mange Schmidt hör till de förra. Nya plattan är späckad av tonårsnostalgi och 80-talsblinkningar som antagligen går över huvudet på de flesta av fansen.
Hitkänslan och Manges trixiga orddribblande är mer allmängiltigt. Och här lyckas han för första gången förena sitt "old school"-hjärta med förnuftet som ropar efter speltid i radio. "I min natur" är det perfekta mötet mellan boom-bap-trummor, sirliga keybordsmelodier och fint avslappnad rap. Nya duon Muhammed Ali gästar "Aldrig pank" och ger välbehövlig paus från nostalgin.
Manges fyndighet är en gåva och en förbannelse: skojigheterna känns ofräscha efter några lyssningar. Men från början är det kul. Plattans största folkbildningsinsats är att den visar att hiphop inte är det där "nya, spännande, ungdomliga" längre, i alla fall inte bara, utan att det kan vara lika gubbigt som rock?n?roll. Och det är också okej.
Johannes Hedman