Fournier fortsätter på sin fjärde platta att se världen från underperspektiv. De ruffiga, trasiga och gungande låtarna befolkas av vardagsmänniskor ur arbetarklassen. Fournier lyfter fram och ger dessa människor den hjältegloria de förtjänar genom att berätta om alla ärr och skavsår det innebär att leva utan medelklassens guldkanter.
Med skarp blick och med humorn som vapen mejslar han fram berättelser som berör, och den musikaliska häxbrygden av rock, blues, country och folk är dessa berättelsers hemvist. Allt detta toppat med Fourniers vassa gitarrspel och hans grumsiga röst gör att jag föredrar denne udda kanadensare framför mer kända medieanpassade "glidare" i samma fåra.
Det känns helt enkelt på riktigt.