Gränsen mellan det trovärdiga, blödande romantiska och det patetiskt självömkande är hårfin. Den gamle Pulp-gitarristen Hawley utför en imponerande balansakt och kliver sällan eller aldrig över på fel sida.
Ända sedan solodebuten 2002 har han velat suga det mest gråtmilda ur Walker Brothers, Roy Orbison och Frank Sinatra och hälla det över vårt cyniska tvåtusental. På "Cole?s Corner" blev det fullträff; en modern klassiker. Uppföljaren var blekare om än njutbar.
Detta femte album tar honom upp på slisktoppen igen och jag tror banne mig han är onåbar där. Strax nedanför sitter Chris Isaak och vinkar lite avundsjukt.
Johan Kronqvist