Hellström fortsätter plocka fram hjärtat ur kroppen

Håkan Hellström skrev stora delar av detta album på semesterresa i Brasilien. Men glöm allt det där med tveksamt placerade sambainfluenser direkt. Snarare är det så att Hellström allt mer tydligt rör sig mot den poetiska och melankolifärgade mittfåra av svenska popmusik där Plura Jonsson satt standard sedan många år. "För sent för Edelweiss" är den ganska hopplösa titeln på detta Håkan Hellströms femte album och det är ett album som går från renodlad bluesrock till euforisk popmusik via både sextiotalssoul och hjärtskärande ballader på 55 minuter. De riktigt stora refrängerna saknas, några av låtarna känns, på både gott och ont, nästan skissmässiga, och den allra största boogieflörten, "Zigenarliv dreamin", blir smått parodisk i sina "tillbaka till Nationalteatern-ambitioner". Men få kan likt Håkan Hellström helt uppriktigt plocka hjärtat ur kroppen och hålla fram det i sina sånger. Det har han gjort förr och han gör det igen, gång på gång.