Håkan Hellström: Ett kolikbarns bekännelser
Dolores/EMI
Stackars Håkan! Ihjälkramad av media och kysst av Per Bjurman, detkan inte vara lätt. Jag har inte slutit Håkan Hellström lika myckettill mitt hjärta, men jag håller med om att "Känn ingen sorg för migGöteborg" och "Ramlar" var charmiga och svängiga stycken. Karln kaninte sjunga för fem öre, men det kan jag överse med när sångerna ärstarka.
På "Ett kolikbarns bekännelser" når han inte upp till samma höjder.I de snabba låtarna är charmen fortfarande påkopplad, men de fastnarinte lika lätt som förr. Albumet domineras av långsamma sånger ochHåkans röst tar stor plats, alltför stor då hans skärande stämma mestgör mig trött i öronen.
De fyndiga texterna lämnar mig kall, slitna klichéer och blandningmellan svenska och engelska imponerar inte. Men jag reagerar påinslagen av andra artisters texter.
Om man lånar från en tjugo år gammal låt kan jag gå med på att kalladet en hyllning till originalet, men när låten man lånar från inte ensär ett år gammal och dessutom var en hit är det inte fiffigt längre. I"First of the gang to die" sjunger Morrissey "You have never been inlove/ until youve seen sunlight thrown/ over smashed human bone", närsedan Håkan sjunger i "Brännö serenad" i samma tonfall "Vad vet du ommånljuset/ förrän du blivit sönderslagen under det" känns det lite förnära och det ger mig en fadd smak i munnen. Trots detta är Håkan värden eloge då han har skapat sig en helt egen genre i svensk musik och påkuppen blivit folkkär.