Sonen Dylan lägger sitt Wallflowers på hyllan ett tag och testar solovingarna.
Det blir med ett stycke habil akustiskt lunkande americana och levereras med (ibland lite väl) uppenbar kärlek till herrar Springsteen, Earle och Costello. Värre influenser kan man ha och resultatet är inte dåligt. Bara något osjälvständigt.
Tyvärr bidrar Rick Rubins produktion till den bilden. Det låter ganska likt Neil Diamonds senaste - Rubin-producerade - platta.
Men några direkta spår av pappa hör man, lyckligtvis, inte.