Chrome Dreams II är en uppföljare till ett album som aldrig kom ut 1977. Han behagar skoja med oss, gamle Nisse, och passar dessutom på att rensa arkiven. Han hittar lyckligtvis godbitar, som countrypärlan "Beautiful bluebird" och "Ordinary people": ett suggestivt blåsförstärkt 18-minutersdrama från 1988 som förtjänar klassikerstämpel på stört.
Annars är det är lite sorgligt att behöva konstatera att det just är det äldre materialet som berör mest. Det nyskrivna går i bästa fall på rutin och är i sämsta ("Dirty old man") direkt pinsamt att lyssna på.
Neil Young är, å andra sidan, inte skyldig oss fler underverk.