Händel: Messiah
Boston Barock, dirigent Martin Pearlman
Telarc, 1992 och 2005
Ett fönster mot den tid och plats i historien när Händel själv uppförde sitt mästerverk.
Med countertenor (inte kastratsångare som på Händels tid!), gossopraner i sopranariorna, tidstrogen besättning i både kör och orkester.
Frågan om varför ännu en inspelning av Messias syntes bli besvarad med råge.
Men det är något som fattas. Det är städat och återhållet, liksom händerna på täcket. Jag får en känsla av avstånd. Rätt verktyg finns ju där men var är uttrycket? Glory?! Hallelujah?!
Det är som meningar som sväljs innan de sagts färdigt. Höjdpunkter går förlorade och riktningarna är otillräckliga. Och valen av tempi. I flera satser går det oorganiskt långsamt. "He was despised" till exempel har knapp styrfart och är också så avskalad att det kryper i mig.
Visst finns det goda sidor. Solisterna har fin röstbehandling och bara i undantagsfall tittar operavibratot fram och stör. Countertenorens fina diminueringar (utsmyckningar med drillar och förslag) är mycket vackra och hans ton underbar. Gossopranernas timbre är fräsch till orkesterns övertonsrika klang.
Men. Jag lämnar Higginbottoms "stiff upperlipp" och går över till min gamla inspelning med Boston Barock och Martin Pearlman som dirigent. 2005 kom en förkortad version av den. Passar utmärkt hemma vid firandet av advent.
Här finns den fräschör, det uttryck och engagemang jag saknade hos Higginbottom. Härliga tempi och en glädje och energi som berör. Solisterna är lite burkiga med okontrollerat vibrato ibland (Boston Barock med Higginbottoms solister hade varit fina ihop!) men det positiva överväger dock.
Jag letar vidare efter den ultimata Messias-inspelningen.
Lina Hedström Berg