CC
Lars Winnerbäck
"Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen"
Universal
Det är inga nyheter att han byter kostym ibland, denne gamle Linköpingspunkare. Han har ju lekt såväl Stefan Sundström som Ulf Lundell och Bruce Springsteen tidigare. Nu kan vi lägga några fler namn till listan. Vad sägs om Kent, Thåström och varför inte Depeche Mode?
Vi har lite olika referensramar, jag och herr Winnerbäck och kanske är det därför vi aldrig riktigt klickar. Jag har lyssnat med behållning förut - framför allt på de mer lågmälda och folkinspirerade "Vatten under broarna" och "Daugava" - men han hittar aldrig in i hjärteroten på mig.
Inget personligt tilltal
Inte heller denna gång. Om han hittade ett personligare tilltal på just de två senaste plattorna, så verkar han ha förlagt det nu.
Eller snarare: jag undrar var han är. För här på sitt nionde soloalbum skymtar han bara emellanåt.
Nog för att han och hans duktiga band (samma som senast förresten) levererar folkhemsdeppig Kentrock med den äran. Men det är just det att det ofta låter som någon annan.
Ibland verkar han söka den förtätade stämningen från Thåströms "Skebokvarnsv. 209", men när även frasering och röstläge vill dit så blir det ju faktiskt lite fånigt.
Och att tacka Jocke Berg i konvolutet är att komma billigt undan med Kent- låtar som "Järnvägsspår", "Kedjebrev" och "Köpenhamn och överallt".
Sökta bilder
Uppbrott, hyreshus- ångest och syntsmyckad åttiotalsnostalgi ekar som ett mantra och alla minnen, minnen, minnen - ensamma pojkar med knäna hårt mot frusen jord och blöta skor nerför trappan / som inte ville gå till skolan - blir till slut tröttsamma och ihåliga.
Bilderna känns sökta, griper inte tag.
Med konvolutets melankoliska fotografier (tagna av Winnerbäck själv, i grått, blått och svart), på en ödslig fotbollsplan, trötta småstadsmiljöer och fuktig granskog, känner jag mig rentav skriven på näsan. Han förmedlar inte känslor, han försöker skapa dem - på konstgjord väg. Det håller inte.
Winnerbäcks egna ord om "Ett sött och billigt vin i dyr karaff" blir en självuppfyllande profetia och vad som återstår är mest en förbaskat snygg albumtitel.