Inte årets bästa skiva

Ack vilket jäkelskap höga förväntningar kan ställa till med. Det här skulle ju bli årets bästa skiva! Den skulle komma som en virvelvind och ta med mig på en resa genom ondska och benhårda riff. Och visst finns ingredienserna där, men de är svåra att urskilja i den jämntjocka gröt som Oaklandbandet skapar över elva låtar. Mer variation hade behövts, och då menar jag inte trams som den instrumentala "Khanrad’s Wall". Den är förmodligen tänkt att lätta upp stämningen men tar tyvärr i alldeles för mycket och skulle passa bättre hos Michael Flatley och hans Riverdance. Vilken missräkning!