I och med nedladdningens genomslag så ska fullängdsalbumet dö, det har förutsagts till leda. Nu och framöver ska det handla om låtar. Så tänkte nog även Marit Bergman när hon gick ut och tog farväl av skivskapandet. All hennes musik skulle i stället läggas upp för nedladdningsprenumeration. Men det tog inte så lång tid innan Marit själv saknade albumformatet, hon insåg att hon gillade sättet att bygga någonting större och mer tematiskt än bara enstaka snärtiga poplåtar. Sen kanske privatekonomin spelade en viss roll också, ingen har hittills blivit mätt på en musikprenumerationstjänst.
Så vi har Marit Bergman tillbaka i albumformatet. Det är en nedtonad Bergman vi möter, lite mer skugglagd och eftertänksam. Hon letar stora känslor och tar episka grepp. Musikaliskt tar hon sats mot nya marker. Men känslorna blir aldrig så gripande som hon vill och de episka greppen faller platt. Det är när hon vågar vara enkel popsångerska som det funkar allra bäst, som i den fina, längtande "Hey boy".
Albumformatet är kanske inte dött trots allt - men den här skivan saknar en hel del liv.