Intensiv och lagom arg

Pink är intensiv och så där lagom arg i rösten som vanligt. Ett förvånansvärt varierat låtmaterial gör plattan rätt stunsig. Souliga "One foot wrong" fastnar direkt. Men varför låta Max Martin sitta vid spakarna? När han lägger näsan i blöt blir det alltid en trist radioreklamradiohinna över rubbet. Men det finns två lysande undantag i "Crystal ball" och "Glitter in the air". Om Pink lät sin röst blomma i en sådan avskalad akustisk miljö fullt ut, skulle det kunna bli riktigt bra.