Jackson Browne är en av mina största hjältar, en daglig följeslagare i snart 40 år. Med sånger som "Take it easy" var han med och danade västkustrocken i början på 70-talet. Och han är trogen sina ideal, både till form och innehåll.
Politiska rallarsvingar mot Bush (läs: Irak och Katrina) varvas med skarpsynta, vardagsfilosofiska betraktelser. Han och bandet kan sin sak, här finns inte en ton för mycket. När musiken böljar mjukt kommer den hesa rösten och de snygga melodierna bäst till sin rätt. Medan de apokalyptiska antikrigssångerna berör mig mindre.