Jarvis Cocker utan finess

Jarvis Cocker gjorde ett bra debutalbum som soloartist. Avslappnat och avskalat på många vis. Hans röst fick det utrymme som den förtjänar.

På nya uppföljaren överraskar han genom att tuffa till sig. Det har säkert att göra med att Steve Albini har producerat. Jag kan tycka att det är sympatiskt på många sätt att försöka hitta nya vägar.

Men en konsekvens av att "Further complications" rockar är att Jarvis Cocker liksom försvinner. Han röst orkar inte bära tyngden av hårdare gitarrer. Jag undrar om det är meningen? Om han har längtat efter att hålla sig i bakgrunden?

Jag tror inte det. Det är nog så att materialet inte håller. För när han tar större plats i de lite softare sångerna så håller helt enkelt inte rösten.

Han låter kraftlös och utan finess. Det är som om hårdheten var till för att dölja svagheterna och att allt avslöjades när volymen tonades ned.

Jag hittar bara ett par, tre godkända sånger här. En besvikelse.

Roland Klinga