Joel Alme: Waiting for the bells

Egentligen borde hans låtar vara långa som symfonier, de ska uttrycka så mycket, byggas ända upp till bergets topp och sedan vidare uppåt. Men Joel Alme har den fina smaken att låta sångerna klocka in på högst fyra minuter, de flesta kortare än tre. Han vill göra pop som exploderar, alla känslor på samma gång. Han bjuder på fyrverkeri, inte på epos. Han vill vara en klassisk popsångare i en lång tradition från amerikanska hitlistor på 60-talet vidare framåt. Han kan sitt hantverk på ett imponerande sätt. Men han fastnar lite för snart i en beprövad formel som han aldrig lämnar och därför blir skivan lite väl förutsägbar i längden - även om den längden är föredömligt kort och väl utnyttjad.