Det här pendlar både hit och dit. Ungefär som en packad yngling från Upper Manhattan. Det är lite kaxigt, lite ironiskt och fulsnyggt. Ibland matas man till och med av starka inslag av otakt. Jag undrar lite stilla varför. Kanske inte det ultimata för den som vill sälja skivor.
Samtidigt så tycker jag att The Strokes-Julian har hittat en avslappnad känsla som han hade tillsammans med bandet på deras debut. Den där slyngelrocken som kan vara så avväpnande. Det största problemet med den här skivan är att karln verkar ha haft svårt att redigera sina sånger. Ett snitt på fem minuter borde ha varit tre minuter.