När solokarriären blir lite väl solo. När ensamheten slår till med full kraft och vägen för en ensam gitarrspelande sångare blir lång. Då är det skönt att krypa in i ett band. Känna sig hemma, vara en i mängden och hitta skapandets nerv tillsammans med andra. Andra som bidrar med sina tankar och visioner på samma villkor.
När José González vill vara en i gänget kryper han in i moderskeppet som går under namnet Junip - bandet han bildade för en massa år sedan, innan han blev internationell stjärna, ensam med akustisk gitarr. Nu släpper bandet sin andra skiva. Och det råder ingen tvekan om att José González är bandets kreativa nav. Hans låtstrukturer känns igen och hans röst är osvikligt skör och melankolisk i centrum av den här skivan. Det finns en betagande enkelhet och något romantiskt repetitivt över låtarna som fäster den här skivan på en spik mitt i ditt synfält, och efter ett tag är du glad att du inte kan släppa den ur sikte.