Brittiska Kathryn har en tunn, nästan genomskinlig sångröst, som tvingar mig att lystra. Hon framkallar samma sorts behagliga vibbar som Nico under sin glans dagar. Det handlar om folkbaserad "less-is-more" musik med rötter i brittiskt 70-tal, men där texter och detaljer i arrangemangen placerar sångerna mitt i nuet. Det är så känsligt, delikat, vackert alltsammans. Och ändå skönjer jag en robust kärna, en sångerska med integritet som vet hur man berättar en historia. Och som inte överarbetar musiken. Det här är hennes bästa platta sen prisade "Little black numbers". Ingen musik som når dig via braskande reklamutspel. Du får själv leta upp den, i gengäld blir du rikligt belönad.
LOLLO ASPLUND