"Med mina barn vid handen går jag genom trängseln
Vår sista sommar i stan innan allt förändras
Vi har ingen kontakt nu
Det är något jag skäms för
Det bara blev så
Vet inte vad som hände"
Plötsligt öppnar Joakim Berg en dörr på vid gavel in i sitt annars så hemliga privatliv och står där ensam i sin nakenhet. Menar han verkligen allvar?
Det är hans texter som gjort oss till Kentfans. Svåra, skarpsynta, självironiska texter.
Vi samlar på citat att spegla oss i, byter dem med varandra som ett hemligt språk meningsfränder emellan, klamrar oss fast vid hoppet om att han ska klä våra känslor i ord igen.
Vi vill ha mer av det sårbara och närgångna.
I stället får vi drömmar om petroleum, sökande efter Atlantis och egyptiska gudinnor. Texterna om elchocker och psykofarmaka tolkar jag som metaforer medan allt som luktar skilsmässa låter äkta. Fast vad som egentligen är rollspel och vad som är dagboksblad vet jag ju inget om.
Att Kents tionde album låter fantastiskt har ni redan gissat. Mer elektroniskt än väntat och helt utan svackor. Men att Joakim Berg kan sjunga om så mycket annat än det som berör allra mest är frustrerande. Det stämmer inte med bilden av honom.
Det kanske bara är musik. Det kanske inte är på liv och död, inte ens för Joakim Berg, även om vi vill att det ska vara det.
FREDRIK KYLBERG