Kent: Röd

Klockorna slår, det slamrar i bänkarna i Hyltinge kyrka i Sparreholm utanför Eskilstuna. Männen och kvinnorna i kören radar upp sig, klarar struparna, börjar sjunga när kantorn Yngve Sköld ger tecken. Sonen Martin har tagit pappas plats vid orgeln. Texten är skriven av Martins kompis Jocke.

Sedan blir det disko.

Kent är helt sålda på den elektroniska dansmusiken nu. Efter den överraskande inledningen tar den kommando över allt, vass och dansant.

Den kommer att eka hårt och kallt mellan väggarna i isladorna i vinter, över de som sitter apatiska på läktarna och sms:ar likt publiken i Cloetta center 2008, över de tårögda flickorna på parkett som speglar sina känslor i Joakim Bergs undflyende ord.

Texterna är som vanligt ett kollage av precisa bilder och diffusa känslor. Men titeln "Röd" väcker frågor: vågar Kent sig på en politisk agenda när det drar ihop sig till valår?

Kanske.

När Jocke sjunger om röda maj och fanor och att han "blir ödmjuk inför kraften i rörelsen" och "om jag hade lite kärlek så var den till dig" väntar man bara på att han ska ta bladet från munnen och räcka Mona Sahlin en hjälpande hand.

Sedan försvinner han in mellan rader om askgrå horisonter och hämndbegär igen. Den svarta kostymen ska på. Än en gång fångar Kent hopplösa stämningar och vrider om dem, gör depprock som förvandlar depressionen till kraft och desperat passion.

Avslutande "Det finns inga ord" har bara två fel: den är 48 sekunder för kort och Jocke Berg påstår att "Det finns inga ord för det på det här jävla språket, jag har inga ord för att vi andas tänker känner samma sak".

Han har ju just bevisat motsatsen igen.