Det var med en stor klump i halsen jag läste Danjel Lindbergs förvisso utmärkt skrivna recension i Corren om Brett Andersons konsert i Stockholm för någon vecka sedan.
Brett var min stora idol under många år på 90-talet, en hjälte som sa allt det där jag ville säga men inte kunde och som skapade en magi jag troligen aldrig kommer att få uppleva igen. Nu har den gamle Suede-sångaren tappat all distans, blivit allmänt patetisk och kallar sin publik för "jävla fittor".
Det känns oerhört sorgligt.
Det måste vara skitjobbigt för en artist när stjärnstatusen falnar, men tack och lov har många i branschen ändå en känsla för när det är dags att säga hej då till de stora scenerna. Då undgår man också att bli en naiv gnällspik som inte inser att det trots allt var bättre förr.
I Brett Andersons fall handlar det om att han fortfarande - på allvar - tror sig kunna skapa den där magin från Suedes storhetstid genom att vicka på rumpan, leka sexiga killen och släppa halvtaskiga album.
Jag har inte brytt mig så mycket om vare sig Suede eller Brett på flera år, men jag blir ändå berörd när en person som betytt så mycket plötsligt blivit en nolla som andra garvar åt. På sin första soloplatta har han hittat en ny kompis i norrmannen Fred Ball, men förutom några hyfsade spår, känslosamma "Love is dead" är bäst, gör Brett Anderson ännu ett album där de flesta av låtarna inte ens skulle platsat som B-sidor på en Suedeplatta från 95.
Jag klandrar ingen som hånflinar åt hans löjliga uppträdande i Stockholm.
Själv har jag svårt att inte bli sorgsen.