M Ravel: Stråkkvartett i F-dur
C Debussy: Stråkkvartett i g-moll
Párkányi-kvartetten
Praga
OM MAN TILLÅTER sig att påstå att konventionell harmonik och melodik nådde sin slutpunkt med Mahler och Bruckner, är det inte orimligt att uppfatta Debussys och Ravels stråkkvartetter -- de skrev var sin -- som sprungna ur modernismens källflöden, ett av dem i alla fall.
Debussys kom 1893 -- han var då 31 år -- och Ravel var 28 när han 1903 komponerade sin.
Båda kvartetterna präglas av en egensinnig och målmedveten skönhetslidelse. Här finns redan något av det vi förknippar med impressionismen: raffinemanget i harmoni och melodi, nyansrikedomen, lättheten och antydan.
Jag tror inte att någondera kvartetten rymmer djupa tankar och känslor, men ändå förefaller det befogat att -- med Sibelius term -- påstå att här talar "intima röster".
Mycket i denna musik förefaller mig lekfullt; hos Ravel till exempel pizzicatosatsens porlande flöde. Samma intryck av lek präglar andra satsen i Debussys kvartett, också när -- som här -- rytmen är konturskarp.
Párányo-kvartetten spelar alldeles mästerligt. Fram till 1985, när den upplöstes, hette den Orlando-kvartetten. Sedan sex år är den återuppstånden -- nu under primariens namn och med en ny cellist.