pop
CCC
Laakso: My gods
V2
Utan förvarning kastas jag in i Laaksos intensiva, uppskruv-ade gitarrpop. Sångarens vacklande, nästan sviktande, stämma följer mig genom ett ljudlandskap fyllt av stegrande keyboardslingor och klatschiga trummor så tätt att det nästan är svårt att andas.
Ibland får Laakso till det och imponerar med egensinnig pop men lika ofta låter bandet som ett The Ark på nedåttjack. Efter tolfte och sista låten på skivan vadar jag i dramatik och livets allvar upp till öronsnibbarna och längtar efter en rengörande stund fylld av hjärndöd punk. Och något med mindre falsettsång.