Daniel Gilbert är något så fint som en stabil musiker som behärskar det mesta inom populärmusiken. Det falerar egentligen aldrig. Tryggt. Men jag tycker att man kan förvänta sig något oväntat. Ska man göra en jämförelse med fotboll så är de här låtarna som ett gäng mittbackar. Säkra rensningar när det blir farligt. Väldigt sällan några oväntade räder. För hemmasupportern funkar det. En neutral åskådare kommer inte tillbaka.
Det här låter surare än vad jag egentligen menar. För det är inte dåligt. Bara så tippat att det blir just tråkigt. Några gånger bryter Daniel Gilbert ändå mot mönstret. Eller rättare sagt gör det lika bra som originalet. Ett exempel är när han låter som Pete Doherty i "The damned city lights". Det skulle kunna vara en bra låt med Baby-shambles.