Daniel Gilbert är något så fint som en stabil musiker som behärskar det mesta inom populärmusiken. Det falerar egentligen aldrig. Tryggt. Men samtidigt så är kanske tryggt bara roligt och säkert för Daniel Gilbert själv.
Jag tycker att man kan förvänta sig något oväntat. Ska man göra en jämförelse med fotboll så är det här mest som ett gäng låtar som motsvarar mittbackar. Säkra rensningar när det blir farligt. Men väldigt sällan några oväntade räder.
Det är bättre att vinna med 1-0 än 4-3. För hemmasupportern funkar det väl. En neutral åskådare kommer aldrig tillbaka. Jag vet att det här låter surare än vad jag egentligen menar. För det är inte dåligt. Bara så tippat att det emellanåt blir just tråkigt.
Några gånger bryter han ändå mot mönstret. Eller rättare sagt gör det lika bra som originalet. Ett exempel är när han låter som Pete Doherty i The damned city lights. Det skulle kunna vara en bra Babyshambles-låt.