Lycka kommer i små snabba doser. Korta tryckvågsvarma ögonblick som sveper bort alla skyddande lager av cynism och ställer oss plötsligt lika nakna som vi föddes. Med melankolin är det annorlunda. Den är långsam. Finns där som en mörk brun klangbotten till en malande evig vardag. Ibland är melankolin lika vacker som lyckan, men livsfarlig i sin lockelse, för granne med melankolin bor desperationen och den är bara avgrundsdjup.
Nutid hittar ögonblick av lycka, de hittar en förförisk botten av melankoli och de undviker allt vad desperation heter. Det är helt instrumentalt. De låter musiken tala och inte orden - det gör jag också nu.