För att bli rapstjärna måste man endera ha känsla för poprefränger, som 50 Cent, eller snyggt ordflöde, som Jay-Z. Få bemästrar båda kategorierna, och bara Eminem kan mäta sig med Lil Wayne.
Hans stilar går från släpigt till snabbt, stönande till väsande, fulsång till vocoder-stämmor. Ibland bryr han sig inte ens om att rappa, utan pratar bara. Men det finns alltid en tanke bakom stilbytena, därför blir låtarna mer än bara teknikuppvisningar.
Bredden är en följd av, eller kanske anledning till, att han är en flitigt anlitad gästrappare. Under 2007 medverkade han på över 800 låtar. Ur det perspektivet är det imponerande att skära ner plattan till 16 spår, och med hiphop-mått mätt är lägstanivån lika imponerande.
Wayne drar sig varken för rockgitarrer eller fioler, och låter oväntat bra över uppitchade soulsamplingar. Men den sammanhållande kraften är inte musiken, som kommer från den vanliga A-listan av producenter, utan Waynes slött skarpa rap.
Singeln "Lollipop" är en hypnotiskt svängig sak som kommer undan med sin, ja ska vi säga drängiga, text tack vare det där underbara vemodet som bara sydstatare fixar. En uppdaterad version av klassikern "Back that azz up", där Wayne gästade gamle polaren Juvenile.