Norah Jones gör på fjärde albumet ett försiktigt försök att modernisera sin musik. Grovt uttryckt går hon från visklubb till nattklubb; här är fler syntar, maskiner och pumpande bas än träinstrument. Egna låtar, ett par skrivna tillsammans med Ryan Adams och ständige partnern Jesse Harris.
Melodierna har rätats ut och det tar lite tid att vänja sig, men rätt snart gillar jag Jacguire Kings (Tom Waits) produktion. Särskilt som det ingår ett par sköna blinkningar till Waits-klassikern "Mule variations".
Norah sjunger bra, men "The Fall" känns splittrad. Trots framgångarna har hon inte den personlighet som krävs för att kunna hoppa mellan genrerna och ändå alltid landa på fötterna.