Hon står aldrig still den här damen. Hon experimenterar, utforskar, undersöker; nyfiket och envist. Sedan solodebuten 1987 har hon gjort folkvisor, jazz, pop, rock och, förstås, blues. Hon har skrivit en bok, läst in barnsagor, legat på Svensktoppen, spelat i film, fått Rockbjörnar och KaRAMELodiktstipendier. Hon har samarbetat med Folkoperan, Nisse Hellberg, Esbjörn Svensson Trio, Bryan Adams, Jim Dickinson, Kim Wilson, Bonnie Raitt och fått en låt inspelad av countrystjärnan Faith Hill. Hedersmedborgare i Memphis har hon hunnit bli också, liksom frimärke och nästan nunna. Bland annat.
Pust!
Och mitt i alltihop har hon fajtats med sjukdomen multipel skleros (ms). Louise står när de andra faller, vore väl en bra sammanfattning.
Starkt personlig
Här på nya albumet är hon hemma på mammas gata för det mesta; det handlar om blues, rock och själfulla ballader. Det är en starkt personlig och utlämnande historia. Om sorg, svek, misströstan, utanförskap och konsten att säga förlåt. Text och musik är skriven av Louise i samarbete med Leif Larson (som också producerat) och Peter LeMarc.
Hoffstensk slättsoul
I jazzfräckt vaggande "Komposten" lär vi oss, till Petter Berganders sköna orgel, kompostera gamla drömmar och synder. Läckert arrangerade "Jag vet" är en småfilosofisk reflektion från sjuksängen; hon vet inte vilka hennes medsjuklingar i rummet är, men hon vet hur de vill ha sitt kaffe.
Hårt och mjukt varvas. Inledande "Kände mig vilsen" är en ångerfull och rå munspelsblues om en förlupen kyss på en bar, med stenhård Dobro av Ola Gustafsson och gästspel av Sven Zetterberg. Föräldrarnas visdomsord i "Förlåt" serveras till så sugande djup soul att jag blir nyfiken på hur ett helt album med Hoffstensk slättsoul skulle låta.
Mindre gripen blir jag av episka (power)ballader som "Hem till mig själv" eller "Tröstar jag dig då", som får mig att tänka mer på Lisa Nilsson eller Marie Fredriksson än Linköpings bluesdrottning.
Men det är ju bara typ min åsikt, här på andra sidan Vättern.