En ny svensk popgosse visar upp sig. Ludwig Bell går i rejält upptrampade fotspår bakom namn som Håkan Hellström och Timo Räisänen. Slamriga pukor, spontanvevande gitarrer, busstreckskörer som gormar i skyn och smådesperat vibrato som skevar så där lagom mycket. Inte dåligt på något sätt, men för mycket plagiat för att bli riktigt skoj. "Normandie-Landskrona" är bästa låten.
Ludwig Bell: Jag har försökt förklara
CCC Ludwig Bell: Jag har försökt förklara. Razzia.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.