"Omaha" är en ganska amerikansk historia. Här ryms klingande Byrdsgitarrer, lap steel-inlindad country, fet orkestrerad Spring-steenrock och rentav en Neil Youngsk banjoserenad till en hund.
Det är tjocka lager av ljud som nästan dränker Lundells sluddriga stämma. Men det funkar. Oftast.
Den massiva jag-mot-världen-rocken i titelspåret är maffig och "Lilla kärleken" är gullig à la Ted Gärdestad. Men här finns annat som mest står och stampar.
Femton femminutersepos är i mastigaste laget.
Johan Kronquist