Varenda metalskalle har någon relation till Iron Maiden. Antingen älskar man bandet gränslöst, eller så ... tycker man det är bra, helt enkelt. Det finns inte mycket att ogilla hos ett av hårdrockhistoriens mest inflytelserika band. Samtidigt erkänner jag villigt att jag hade mina finaste stunder tillsammans med britterna för länge sedan, och trivs fortfarande bäst med den tidiga halvan i den nu femton studioalbum mäktiga diskografin.
Nya albumet, som också är det längsta någonsin, inleder med ett helt meningslöst, fyra minuter långt intro, innan titelspåret brakar loss på klassikt Maiden-manér och reparerar skadan. Efterföljande "El Dorado" inleder lite som gamla örhänget "Wasted Years", men för snart tankarna till ett dieselrockande Megadeth och svänger rejält. Nytänkande och klockrent singelval.
Efter albumets bästa spår, "The Alchemist", som inte kan bli mer Maiden, tröttnar jag lite. Låtarna blir såå långa och inbegriper för många utsvävningar, gitarrutflykter och i mina öron onödig utfyllnad. Samtidigt som det, givetvis, blixtrar till mellan varven. Jag vet att detta är lite av Iron Maidens signum, men jag har aldrig varit någon stor vurmare för det. Tillhör du den riktigt inbitne ser du det troligtvis annorlunda.