Christian Kjellvander är landets mest trovärdiga singer/songwriter i americanafacket. Han blir också bättre för varje album.
Men musiken är så mörk och kärv att den bitvis blir svår att lyssna på. Och hans murrigt monotona röst förstärker känslan. Jag tar sällan fram hans album, men när jag gör det slås jag varje gång av hur genomkänd, genomlevd och genomarbetad hans musik verkar.
Nya albumet är inget undantag. Trots att strimmor av hopp och kärlek sipprar fram är det målat i samma rostbruna ton som alltid. Produktionen rör sig mellan det pompöst storslagna och det smärtsamt hudnära. Små detaljer skymtar. Det är vackert och förbannat mörkt.
Friktionen är nog en tillgång, trots allt.