För ett par år sen hade jag listat Borlänge-bandet som Sveriges sämsta band. Och det tar verkligen emot att ge dem en fyra. Men efter att ha lyssnat på nya albumet med öppna öron tror jag att Mando Diao har hittat guld.
Inledande "Blue lining, white trenchcoat" går ut stenhårt och ökar. Med hårda trumtakter och coola riff som slungas mot mig har jag ingen chans att värja mig. Singelspåret "Dance with somebody" studsar fram på ett vispande diskobeat. Vad som förenar de två låtarna är klockrena, skarpa refränger som fastnar som ett tuggummi under dansskorna. Men allt är inte perfekt - i "Gloria" brister gruppen ut i latinodisco och jag känner mig mest förvirrad. Är verkligen Ricky Martin the new cool? Och när de försöker sig på halvtempo och samvete som i "Maybe just sad" så faller det platt.
Men variationen funkar, och fortsätter. Disko, rock och 60-tal i en salig röra. Det är uppfriskande, gruppens tidigare skivor har lidit av att vara för likriktade. Men Mando Diao är som bäst när de får visa prov på fart och attityd, i de få långsamma numren är de mest tråkiga.
PERNILLA GUNNARSSON