Karaktären Marilyn Manson var inte skapad för en 18 år lång karriär. En provokatör ska dyka upp, skaka om etablissemanget och sedan försvinna.
Jag är inte sugen på att se en provokatör bli seriös och försöka skapa konst för en krympande publik. Jag är inte heller speciellt sugen på att se provokatören bli gammal, tråkig och använda sina skivor som en ursäkt för att visa upp ytterligare en ny flickvän i en video.
"Eat me, drink me" är fylld av trist musik där Marilyn Manson inte verkar vara det minsta intresserad av att provocera någon, bara vältra sig i misär över sitt havererade äktenskap.
Bakgrunden utgörs av en radda tjatiga låtar i midtempo, variationen lyser med sin frånvaro och skrämmande mossiga hårdrocksolon gnisslar i ändlösa och meningslösa uppvisningar av fingerfärdighet.
Jag är redo att helt ge upp under lyssningen av den sirapsega plågan "Just a car crash away". Som tur är följs den av singeln "Heart shaped glasses" som odiskutabelt är skivans svängigaste bit. Så outstanding är den att den faktiskt är med två gånger vilket inte kan ses som annat än ett kvitto på att "Eat me, drink me" är en svag skiva.
Pelle Gunnarsson