Ibland gör man rätt, ibland gör man för mycket.
Markus Krunegård går raka vägen från succé till storhetsvansinne. Våren 2008 klev indiebandet Laaksos sångare fram med hyllade solodebuten "Markusevangeliet". 18 månader senare slår han till med två album på samma dag.
"Prinsen av Peking" är lyxig pop med hittiga refränger och 80-talssyntar, men tappar styrfarten efter ett tag. "Lev som en gris, dö som en hund" är friare, flummigare och ännu mindre fokuserad.
Inte finns här samma nerv och hjärteblod som på "Markusevangeliet". Varken Krunegårds röst eller formuleringar har samma skärpa heller, men det är ändå orden som är viktigast. Det bara sprutar texter ur honom - långa, berättande och avväpnande självironiska.
Smaka på rader som dessa:
"Du har varit ihop med Leonardo DiCaprio
Du har varit med Joaquin Phoenix i Hollywood
Du har bott med Jaggers dotter i Mexiko
Ändå kallar du mig pucko när jag undrar vad du ser hos någon som mig."
Barndomsminnen, kärleksgrubblerier, utsikten från fönstret: allt blir sånger. Här finns många referenser till hemstaden Norrköping förstås, men när Krunegård samlar sig till den eleganta avslutningsballaden "Mitt kvarter" sjunger han snopet nog om Stockholm.
26 låtar av varierande kvalitet blev det. Men det är det där med intelligenta sångare och svenska texter som varken är gubbrock eller svensktopp, de är sällsynta och svåra att klara sig utan.
Jag har hört många skivor i år som låtit bättre men berört mig mindre.