Andra albumet bjuder på snäll vispop, sparsmakat arrangerad. Någon gång är kompet enbart en cittra och en bastrumma, det är fräckt. Melissa har en klar och chosefri röst och det fjärilsvinglätta vibratot har hon ärvt av mamma Maritza.
Texterna är jag mer kluven till. De domineras av kärleks- och relationsgrubblerier. När hon är som mest stringent, som i "Lät du henne komma närmre", påminner hon om en ung Lars Winnerbäck. Men ibland känns de farligt lika banala dagboksblad från flickrummet.
För många ballader på raken tar ut varandra. Fler upptempolåtar i stil med "Hur ska det gå?" hade höjt betyget.