Nånstans mellan Lou Reed och Bob Dylan har Love Olzon skaffat sig ett eget utrymme. Och precis som hos dessa referenser är det själva soundet av rösten som gör artisten. Love låter som ingen annan: släpig, vädjande, ofta desperat.
Som på tidigare album är hans låtar skissartade och sinsemellan ganska olika producerade. Det kan vara distade elgitarrer, tjocka cellostråk eller märkliga körer som kryddar anrättningen, men det är uttrycket i sången som biter.
Bäst gillar jag Velvet Underground-doftande "Jag fick en känsla" och akustiska "Jag & Jag", där han går hand i hand med sig själv som liten. Duetten med Plura i "Alla själars aveny" är också den en fullträff.